Efter en period av att ha mått ganska ok är jag tillbaka på ruta 1 igen. Asså jag vet inte om det är vintern, skolan, kompisar, stallet eller alla andra saker som snurrar just nu, men kommer inte ihåg att jag var deprimerad i somras..?

Ja, jag kan säga det, är ju ändå typ ingen som läser här; Jag är ett depp-emo-mongo :P Fejkar att allt är okej hela dagarna och sitter och mår dåligt när jag är ensam.

Jag är också en sån där person som har 0% självkänsla och verkligen hatar mig själv och önskar att jag vore i en annan kropp. Jag har/har haft ätstörningar, kraftiga deprisioner som har lett till diverse skitsaker/händelser, hade tom en period då jag bara var allmänt elak mot mig jälv. Höll mig vaken ända tills jag deckade, åt ingenting för att jag inte "förtjänade" det osv. Shit vilket jäkla psykfall jag är???

Eller inte. Sanningen är den att ingen på hela jorden lever ett jäkla sagoliv. Gå inte omkring och tyck att "åååh det är så synd om mig, mitt liv är piss." Livet i allmänhet suger ibland. Ingen har det lätt, man hanterar det bara olika.

Jag vet inte ens varför jag svammlar på, det känns ju knappast bättre. Vill egentligen bara ventilera lite. 

De få ljusglimtarna i mitt liv just nu: Tibbe och Starla, Oliver, Justin bieber (hans musik gör mig glad och han är en inspiration för mig),  SÖMN, Mamma.

Så till sist en liten "vädjan" till de får som ev läst igenom hela emo-uppsatsen; Se inte mig som ett freak, förhoppningsvis är det folk som känner igen sig lite iaf och/eller som har lite förståelse.


Bild på emot

//Lovis