Min största rädsla inom ridsport är helt klart att Tibbes ägare ska vilja ha tillbaka Tibbe. För han är verkligen mitt allt, min andra halva, mina andetag <3

Jag förstår ärligt talat inte vad jag har gjort utan honom hela livet. Kan inte föreställa mig att åka till stallet och inte mötas av hans härliga blick, det är inget liv.

Det kanske inte riktigt har med ridsport att göra, men om man tänker RIDNING så är det att jag ska ramla av/tappa tibbe/han kommer lös borta från stallet och springer iväg själv och blir skadad, påkörd eller nåt annat hemskt. Jag klarar inte ens av att tänka på det, vill bara gråta då :'( Jag är inte rädd för själva avfallningen, utan vad som händer efteråt med honom. För han stannar inte, han springer hem.